Minnestext om en vän och förebild

Den 30 januari 2017 gick min störste mentor ur tiden. Jag skrev en minnestext om honom som publicerades i tidningen Västgötaspelmannen. Sven Ingvar Heij var en vän, en spelkamrat och en förebild för mig. Därför vill jag gärna skriva texten även här. Hoppas ni som läser den får en liten glimt av den man som personifierat den västgötska folkmusiken i många decennier.

Gustaf Svensson, Sven-Ingvar Heij och jag. Midsommarafton 2015 i Karleby
Gustaf Svensson, Sven-Ingvar Heij och jag. Midsommarafton 2015 i Karleby

”Sven-Ingvar Heij
3/6 1921 – 30/1 2017

Hur beskriver man en man som gjort så mycket för så många? Vilka ord kan sammanfatta ett liv som varit en timglasmidja mellan gamla och nya tiders spelmän.
Kanske vore det bäst att skriva en lång lista. En lista med namn på alla de som spelat med honom, påverkats av honom, hittat musiken genom honom och lärt sig låtar av honom. En sådan lista skulle bli alldeles för lång för att få plats på den här sidan.
Istället vill jag berätta om vad Sven-Ingvar har betytt för just mig. Jag heter Kristin Svensson och är en, i en lång rad spelmän som fått lära sig att spela folkmusik och musicera av traditionsbäraren Sven-Ingvar Heij. 

Första gången jag åkte upp för att spela med Sven-Ingvar var jag tolv år, jag tröttnat på att spela klassisk fiol, men var inte riktigt beredd att sluta spela. Jag ringde Sven-Ingvar och bad att få spela med honom. Han sa att jag var välkommen, men på villkoret att jag lovade att inte sluta på musikskolan för som han sa ”Jag kan lära dej beta, men jag kan inte lära dej spela för si dä har ja allri lärt mej själver”.
Under mina tonår var jag hos Sven-Ingvar nästan en gång i veckan. Han tog sig an mig och fyllde mig med västgötalåtar, visor och historier. Jag fick följa med ut på spelningar och han tog med mig på spelträffar. 

Sven-Ingvar började spela som elvaåring tillsammans med Gryt-Aron och sin svåger. När han kom till Mariestad fick han kontakt med Ernst Hassel och kom att bli ett radarpar tillsammans med Sven ”Paltbrö” Andersson. Han spelade i Rörsås spelmanslag. Varje midsommarafton var spelmanslaget ett välkänt inslag på firandet i Karleby.

Jag vet inte hur många låtar Sven-Ingvar kunde, men de verkade aldrig ta slut. Gång på gång fick jag höra honom säga att han lärt mig allt han kan bara för att en stund senare börja spela på en ny låt. De flesta av låtarna kom från Skaraborg och trinnpolskorna var många. Han förklarade hur fallstråken fungerade och var noga med att de skulle spelas just så. Han vårdade musiken och hade respekt för hur den hade spelats tidigare. När vi pratade om folkmusik svarade han mig att han inte spelade folkmusik, han spelade dansmusik, fast inte sin pappas dansmusik utan sin farfars. Det var viktigt att låtarna gick att dansa till och han tog ibland några danssteg över golvet för att visa hur musiken skulle svänga, och svängde gjorde det alltid. Hans ledord var ”En bestämd början och en värdig avslutning”. 

Han hade en uppsjö av visor som han sjöng med hög, stark och klar röst. När någon frågade om han ville ha mikrofon, sa han nej och förklarade att han nog hördes. Med ett litet leende och en glimt i ögat sjöng han Secken liten en, Källtorps pigor, Bluddibludder och luripump, Läsaresång efter Gryt-Aron och många fler visor eller stumpa som han kallade dem. Han hade en visa för varje tillfälle. Mitt i visan kunde han sakta ner tempot för att ge publiken tid att förstå vad texten betydde och då och då tog han sig tid att förklara ett ord mitt i låten. Han brydde sig om den som lyssnade och var mån om att alla skulle förstå det som sjöngs. 

Historierna han berättade var många och ofta lite kluriga med en bakgrund i bondesamhället. Först såg han till att alla kunde bakgrundshistorien och sen berättade han. Vi är många som minns historien om prästen och hans hjul. I en by hade prästen föreslagit att byn skulle skiftas. Som hämnd skruvades hjulen på prästens åkedon av och gömdes i en brunn. Prästens dräng hittade hjulen och frågade om han skulle ta upp dem. Men prästen förklarade att det skulle den göra som lagt dit dem. Söndagen efter predikade han:
”Ack synda träl som vagnshjul stjäl och djupt i brunnen sänker.
Bär hem mitt hjul uti mitt skjul och sen din synd betänker.
I annat fall dig följa skall båd ångest ve och fasa.
Och sen till sist så sant förvisst bli slängd i satans brasa.”
Om han fick tillbaka sina hjul förtäljer inte historien.

Få kan trollbinda en publik som Sven-Ingvar kunde. Han spelade för gamla och unga, för folkmusikälskare och för publik som var ovan vid spelmanstraditionen. När han spelat en stund kunde han lyfta på hatten och fråga publiken om de inte tröttnat nu. Frågan besvarades alltid med en samfällt nej, varpå Sven-Ingvar satte på sig hatten och fortsatte spela. 

Sven-Ingvars musik- och berättarskatt var stor men det som gör honom till en sann folkmusikhjälte var hans förmåga att se och bry sig om alla som var med. Oavsett hur många som spelade så såg Sven-Ingvar till att alla kunde vara med. Det spelade aldrig någon roll om man var nybörjare eller riksspelman. Varje person som ville spela var lika viktig. Om jag finge ärva en enda av Sven-Ingvars egenskaper så skulle det vara det. Jag kan inte tro att det alltid var roligt att ta med och ta ansvar för en tonåring som spelade hellre än bra. Men Sven-Ingvar gjorde det. Han lät mig följa med och visade mig att musik är roligt och ett sätt att umgås. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. 

För mig var Sven-Ingvar en vän, en mentor, en förebild och en medmusikant. 
Arvet han lämnar efter sig är stort, men vi är många som bär det. Låt oss tillsammans minnas inte bara hans låtar, hans visor och hans historier utan även hans generositet, hans ödmjukhet och framförallt hans kärlek till musiken.”

IMG_2899
Sven-Ingvar Heij

 

Ett inlägg som inte borde behövas

Idag är det 8 mars. Den internationella kvinnodagen! Jag hade gärna sällat mig till den skara som säger att dagen är förlegad och inte behövs. Men tyvärr behövs den!

Orättvisor på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsttningar m.m. är något de flesta av oss möter ständigt i vår vardag. Att erkänna att det finns är första steget mot förändring.

10629589_1529495500612770_8428872748485630127_n

Något jag skrämmande ofta möter i min vardag är kommentarer om hur kvinnliga artister är eller framförallt inte är. Jag får höra att kvinnor inte kan vara roliga, att kvinnliga artister inte kan ta en publik, få uppmärksamhet, ta plats…

Varje gång jag får höra en sån kommentar så tar jag upp exempel på kvinnor som gör just det. Svaret blir då nästan ofelbart. ”Men det är ju inte vilken kvinna som helst. Det är ju hon.”

En man visade mig en grupp spelande. De stod i ett hörn och ingen av de som befann sig i närheten uppmärksammade dom. Mannen var ledsen att de inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Han tyckte att de var bra och ville att de skulle få synas och höras. Till slut sa han, ”Jag är rädd att de inte får någon plats för att de är kvinnor”. Jag svarade att jag kunde bevisa för honom att det inte handlar om kön. Att jag kunde vända mig om och visa att jag som är kvinna kunde få alla som var i närheten att lyssna om jag ville. Han svarade, ” Men det är ju du, det är skillnad”.

Att vara kvinna sätter dig i ett fack. En minoritet som består av hälften av befolkningen. Kvinnor är olika individer med olika kunskaper och förmågor. Lika lite som det går att säga att alla män är likadana. Lika lite går det att säga att alla kvinnor är likadana. Alla män är inte roliga, utåtriktade, uppmärksamhetskåta och själviska. Alla kvinnor är inte heller roliga, utåtriktade, uppmärksamhetskåta och själviska. Det kan tyckas vara självklarheter men så länge det finns någon som delar in förmågor efter kön, sexuell läggning eller etnicitet. Så länge behövs det gång på gång sägas att vi är olika.

En kär vän till mig målar sina naglar varje dag. Han vill påminna sig om att han är en del av patriarkatet. När han ser sina naglar blir han påmind om att varje person varje dag måste kämpa för rättvisa och jämställdhet. .

Låt oss ta kampen varje dag och i varje situation. Det finns ingen vila i det här förrän det är över, men varje gång kampen tas så kommer vi lite närmare målet.

Som en liten extrapepp dagen till ära har jag satt ihop en spotifylista med låtar med och om kvinnor. Lyssna och bliven stärkta.

Boktips: Egalias döttrar

Viskurs på väg

Nu har jag efter mycket funderande fram och tillbaka sjösatt ett nytt projekt: Viskurs på väg

Min tanke är att sprida folkvisor runt om i landet. Om det blir som jag hoppas kan jag boka in viskurser när jag åker från och till andra spelningar. Vi får se.

Just nu ligger jag hemma och sjuk i något som dessvärre kan vara influensan. Så jag tar med glädje och tacksamhet emot glada tillrop och tillfriskningsknep.

Clowneri i Rumänien (3)

Nu har den här resan nått sitt slut. Jag sitter på tåget hem mot mina föräldrar där jag tänker stanna ett par dagar. Mina kläder har en svag lukt av soptipp, det kommer försvinna, och mina värderingar har ändrats, det kommer inte att försvinna. Huvudet är överfullt av tankar som jagar varandra. Det är många intryck som följer med hem. Men framförallt känns det väldigt bra. Tusentals barn har skrattat med oss, lekt med oss, klättrat på oss och hållit om oss.

En promenad mellan två av föreställningarna i en by lite utanför Sibiu
En promenad mellan två av föreställningarna i en by lite utanför Sibiu

Det är många minnen. Så småningom kommer de olika minnena utformas på olika sätt men just nu så får de vara det virrvarr de är.

Efter en föreställning så står det en flicka i tio års åldern en liten bit ifrån mig. Flera andra barn kommer fram och hälsar, de ger mig kramar, high-fivar och  säger de ord de kan på engelska. Men inte hon, hon står kvar och tittar men gör inte en rörelse. Jag sträcker ut en arm mot henne och det är signalen hon har väntat på. Snabb som en vessla lämnar hon sin plats och tar tag med båda sina armar om mig. Sen höll hon om mig så länge vi var kvar på platsen.

Den plats som berörde mig allra mest var Pata-Rat. En soptipp där 3000 personer har sina hem och massor av barn växer upp. Det är den typen av soptipp där sopbilarna tömmer sina flak direkt på backen. Där lever barn, djur och vuxna i skräpet.
Redan när vi närmar oss med bilen kryper det i oss. Genom bilens rutor ser vi hur högarna med sopor och krossat glas blir större och fler. När vi kliver ur bilen så slår lukten av sopor emot oss och det blir tungt att andas. En kvinna förklarar för oss att vi inte får gå någonstans själva och att vi inte får ta några foton. De som lever i byn skäms och är rädda att bli igenkända om bilderna skulle spridas. Chauffören lämnar inte bilen. Vi blir visade till den lokal där vi ska spela föreställningen…
45 minuter senare är rummet fyllt av 150 barn. De tränger sig så nära scenen de kan. De skrattar så de kiknar åt Hannas clowneri, tittar storögt på när Petra böjer sin kropp på de mest omöjliga sätt, viker sig dubbla av skratt när Johan jonglerar och av misstag biter i en lök istället för ett äpple och skrattar gott åt att jag och Pipsa bråkar om vem som egentligen spelar bäst.

Här träffar vi också verklighetens hjältar. En grupp personer som varje dag kämpar för att ge de som lever på soptippen en bättre tillvaro. Vi hade en workshop med de som jobbade där och med andra organisationer som hade kontakt med de här barnen. Vi lämnade kvar så mycket vi kunde av våran kunskap om lekar, sånglekar, jonglering och akrobatik. Det tillsammans med deras kunskaper om barnen kommer förhoppningsvis leda till en liten förändring.

Under tiden vi var i Rumänien hann det hända en hel del i de stora frågorna. Regeringen avgick och det var stora demonstrationer runt om i landet. Kanske leder det till en förändring, kanske inte…

Nu är clownresan över för den här gången. Nu väntar nästa stora sak. Att förvalta de erfarenheter vi fick. Men innan jag gör något annat ska jag se till att bli av med en lunginflammation och en infektion i halsen som jag drog på mig där nere. (tack och lov för goda vänner och skickliga kollegor) Tack och häpp!

IMG_3489

 

 

Clowneri i Rumänien

Jag hade en ambition om att blogga ordentligt under den här resan med Clowner utan gränser. Än så länge är det mest ett virrvarr av tankar som slår mot varandra i huvudet. Vill skriva ner allt, men på något sätt måste det sorteras.

Vi är i Rumänien. Vårt uppdrag är att arbeta med föreställningar och workshops framförallt för romska barn. Under den här resan kommer vi spela för runt 2000 barn.

Clowner utan gränser har som tanke att ta skrattet dit skrattet behövs. Genom att sprida skratt ger man goda minnen. Andra hjälporganistationer har kunnat se att där clowner utan gränser har varit går det lättare att bearbeta trauman. Det har också gått att se att det förändrar barnens lek. Från att leka krig börjar de istället leka clowner.

En föreställning ser ut på många olika sätt. De två första var i byar utanför Sibiu. I byn var gatorna bara grus, flera av husen saknade el, främsta färdmedlet var häst och vagn… I den byn möttes vi av glada och energifyllda barn. De kom på föreställningen och skrattade så de tjöt från början till slut.

Idag såg föreställningen annorlunda ut. Vi kom fram till ett kulturhus lite utanför Sibiu. Barnen var reserverade och satt tysta och tittade med slutna ansikten på vad vi gjorde. Efter ett tag började de skratta med mer och mer och när föreställningen led mot sitt slut hade vi en glad och uppspelt publik.

När föreställningen är över stannade vi kvar med barnen. Vi dansade en ringdans och de sjöng sånger för oss. De höll om oss och ville visa att de kunde sjunga, hjula, dansa och mycket mer. Den här stunden känns viktigare än föreställningen. Alla möten, alla små stunder av bekräftelse och lek.

Att resa med clowner utan gränser är att sprida skratt där skrattet behövs, men det är också att få se en kultur från nära håll, få se och uppleva att det finns många sätt att leva. Ett möte mellan kulturer är just ett möte mellan kulturer. Det måste vara ömsesidigt.

image

Clowner utan gränser – Show in the making

Dagen har kommit. Imorgon bitti 05.50 sätter vi oss i en taxi och startar resan mot Rumänien. Vi kommer vara där fram till den 7 november för att jobba med Clowner utan gränser.

Just den här resan är ett samarbete mellan svenska clowner utan gränser och finska clowner utan gränser. Vi som är med på resan är jag och Johan Holst från Sverige samt Pipsa, Petra, Hanna och turnéledaren Outi från Finland.

Vi kommer åka till Sibiu imorgon och vårt uppdrag är att göra föreställningar och workshops med Rumänska romer. Clowner utan gränser har som motto att ta skrattet dit skrattet behövs. Jag kommer fortsätta att skriva under resans gång men nu är klockan alldeles för mycket.

www.skratt.nu

image

Konsten att blogga (och en grym visa)

Jag har inte riktigt kommit in i det här än. Jag hoppas att jag ska ha fått upp vanan innan vi åker till Rumänien med Clowner utan Gränser men vi åker om en och en halv vecka så nu börjar det bli bråttom. Håll tummarna 🙂

Idag fick jag se att min vän Eva Nykvist lagt ut en av sina låtar på youtube. Eva och jag gick ihop på Nordiska visskolan och där blev hon både en stor inspiration och en god vän. Lyssna och njut av denna härliga visa. Den var en av mina favoriter redan för tio år sen.

https://m.youtube.com/watch?v=vz41ranf0XM&feature=youtu.be

Julprogram

Hösten går sin gilla gång. Just nu jobbar jag med ett julprogram. Om allt går som det ska kommer jag och Daniel Åhlman ge oss ut på vägarna i december och spela ett julprogram där folkmusik och julvisor blandas med berättelser om tomten. Läs mer

Det händer…

Hemsidan är klar. Eller ja, den är tillräckligt klar för att jag ska känna mig nöjd så länge… Såsmåningom kommer butiken utökas till mer än musik och sidorna kommer ändras alltefter. 

Jag kommer kunna ändra hemsidan från telefonen. Det känns som en lättnad i hela kroppen och jag är glad och nöjd. 

Om två veckor åker jag till Rumänien med clowner utan gränser. Jag och Johan Holst (Trix) åker från Sverige och från Finland kommer två clowner, en akrobat samt turnéledare. Mitt mål är att hålla bloggen igång under resan och förhoppningsvis även efteråt. 

Förövrigt har jag just tagit kort på handledsvärmare som kommer säljas i butiken snart…