Minnestext om en vän och förebild

Den 30 januari 2017 gick min störste mentor ur tiden. Jag skrev en minnestext om honom som publicerades i tidningen Västgötaspelmannen. Sven Ingvar Heij var en vän, en spelkamrat och en förebild för mig. Därför vill jag gärna skriva texten även här. Hoppas ni som läser den får en liten glimt av den man som personifierat den västgötska folkmusiken i många decennier.

Gustaf Svensson, Sven-Ingvar Heij och jag. Midsommarafton 2015 i Karleby
Gustaf Svensson, Sven-Ingvar Heij och jag. Midsommarafton 2015 i Karleby

”Sven-Ingvar Heij
3/6 1921 – 30/1 2017

Hur beskriver man en man som gjort så mycket för så många? Vilka ord kan sammanfatta ett liv som varit en timglasmidja mellan gamla och nya tiders spelmän.
Kanske vore det bäst att skriva en lång lista. En lista med namn på alla de som spelat med honom, påverkats av honom, hittat musiken genom honom och lärt sig låtar av honom. En sådan lista skulle bli alldeles för lång för att få plats på den här sidan.
Istället vill jag berätta om vad Sven-Ingvar har betytt för just mig. Jag heter Kristin Svensson och är en, i en lång rad spelmän som fått lära sig att spela folkmusik och musicera av traditionsbäraren Sven-Ingvar Heij. 

Första gången jag åkte upp för att spela med Sven-Ingvar var jag tolv år, jag tröttnat på att spela klassisk fiol, men var inte riktigt beredd att sluta spela. Jag ringde Sven-Ingvar och bad att få spela med honom. Han sa att jag var välkommen, men på villkoret att jag lovade att inte sluta på musikskolan för som han sa ”Jag kan lära dej beta, men jag kan inte lära dej spela för si dä har ja allri lärt mej själver”.
Under mina tonår var jag hos Sven-Ingvar nästan en gång i veckan. Han tog sig an mig och fyllde mig med västgötalåtar, visor och historier. Jag fick följa med ut på spelningar och han tog med mig på spelträffar. 

Sven-Ingvar började spela som elvaåring tillsammans med Gryt-Aron och sin svåger. När han kom till Mariestad fick han kontakt med Ernst Hassel och kom att bli ett radarpar tillsammans med Sven ”Paltbrö” Andersson. Han spelade i Rörsås spelmanslag. Varje midsommarafton var spelmanslaget ett välkänt inslag på firandet i Karleby.

Jag vet inte hur många låtar Sven-Ingvar kunde, men de verkade aldrig ta slut. Gång på gång fick jag höra honom säga att han lärt mig allt han kan bara för att en stund senare börja spela på en ny låt. De flesta av låtarna kom från Skaraborg och trinnpolskorna var många. Han förklarade hur fallstråken fungerade och var noga med att de skulle spelas just så. Han vårdade musiken och hade respekt för hur den hade spelats tidigare. När vi pratade om folkmusik svarade han mig att han inte spelade folkmusik, han spelade dansmusik, fast inte sin pappas dansmusik utan sin farfars. Det var viktigt att låtarna gick att dansa till och han tog ibland några danssteg över golvet för att visa hur musiken skulle svänga, och svängde gjorde det alltid. Hans ledord var ”En bestämd början och en värdig avslutning”. 

Han hade en uppsjö av visor som han sjöng med hög, stark och klar röst. När någon frågade om han ville ha mikrofon, sa han nej och förklarade att han nog hördes. Med ett litet leende och en glimt i ögat sjöng han Secken liten en, Källtorps pigor, Bluddibludder och luripump, Läsaresång efter Gryt-Aron och många fler visor eller stumpa som han kallade dem. Han hade en visa för varje tillfälle. Mitt i visan kunde han sakta ner tempot för att ge publiken tid att förstå vad texten betydde och då och då tog han sig tid att förklara ett ord mitt i låten. Han brydde sig om den som lyssnade och var mån om att alla skulle förstå det som sjöngs. 

Historierna han berättade var många och ofta lite kluriga med en bakgrund i bondesamhället. Först såg han till att alla kunde bakgrundshistorien och sen berättade han. Vi är många som minns historien om prästen och hans hjul. I en by hade prästen föreslagit att byn skulle skiftas. Som hämnd skruvades hjulen på prästens åkedon av och gömdes i en brunn. Prästens dräng hittade hjulen och frågade om han skulle ta upp dem. Men prästen förklarade att det skulle den göra som lagt dit dem. Söndagen efter predikade han:
”Ack synda träl som vagnshjul stjäl och djupt i brunnen sänker.
Bär hem mitt hjul uti mitt skjul och sen din synd betänker.
I annat fall dig följa skall båd ångest ve och fasa.
Och sen till sist så sant förvisst bli slängd i satans brasa.”
Om han fick tillbaka sina hjul förtäljer inte historien.

Få kan trollbinda en publik som Sven-Ingvar kunde. Han spelade för gamla och unga, för folkmusikälskare och för publik som var ovan vid spelmanstraditionen. När han spelat en stund kunde han lyfta på hatten och fråga publiken om de inte tröttnat nu. Frågan besvarades alltid med en samfällt nej, varpå Sven-Ingvar satte på sig hatten och fortsatte spela. 

Sven-Ingvars musik- och berättarskatt var stor men det som gör honom till en sann folkmusikhjälte var hans förmåga att se och bry sig om alla som var med. Oavsett hur många som spelade så såg Sven-Ingvar till att alla kunde vara med. Det spelade aldrig någon roll om man var nybörjare eller riksspelman. Varje person som ville spela var lika viktig. Om jag finge ärva en enda av Sven-Ingvars egenskaper så skulle det vara det. Jag kan inte tro att det alltid var roligt att ta med och ta ansvar för en tonåring som spelade hellre än bra. Men Sven-Ingvar gjorde det. Han lät mig följa med och visade mig att musik är roligt och ett sätt att umgås. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. 

För mig var Sven-Ingvar en vän, en mentor, en förebild och en medmusikant. 
Arvet han lämnar efter sig är stort, men vi är många som bär det. Låt oss tillsammans minnas inte bara hans låtar, hans visor och hans historier utan även hans generositet, hans ödmjukhet och framförallt hans kärlek till musiken.”

IMG_2899
Sven-Ingvar Heij

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *