Clowneri i Rumänien (3)

Nu har den här resan nått sitt slut. Jag sitter på tåget hem mot mina föräldrar där jag tänker stanna ett par dagar. Mina kläder har en svag lukt av soptipp, det kommer försvinna, och mina värderingar har ändrats, det kommer inte att försvinna. Huvudet är överfullt av tankar som jagar varandra. Det är många intryck som följer med hem. Men framförallt känns det väldigt bra. Tusentals barn har skrattat med oss, lekt med oss, klättrat på oss och hållit om oss.

En promenad mellan två av föreställningarna i en by lite utanför Sibiu
En promenad mellan två av föreställningarna i en by lite utanför Sibiu

Det är många minnen. Så småningom kommer de olika minnena utformas på olika sätt men just nu så får de vara det virrvarr de är.

Efter en föreställning så står det en flicka i tio års åldern en liten bit ifrån mig. Flera andra barn kommer fram och hälsar, de ger mig kramar, high-fivar och  säger de ord de kan på engelska. Men inte hon, hon står kvar och tittar men gör inte en rörelse. Jag sträcker ut en arm mot henne och det är signalen hon har väntat på. Snabb som en vessla lämnar hon sin plats och tar tag med båda sina armar om mig. Sen höll hon om mig så länge vi var kvar på platsen.

Den plats som berörde mig allra mest var Pata-Rat. En soptipp där 3000 personer har sina hem och massor av barn växer upp. Det är den typen av soptipp där sopbilarna tömmer sina flak direkt på backen. Där lever barn, djur och vuxna i skräpet.
Redan när vi närmar oss med bilen kryper det i oss. Genom bilens rutor ser vi hur högarna med sopor och krossat glas blir större och fler. När vi kliver ur bilen så slår lukten av sopor emot oss och det blir tungt att andas. En kvinna förklarar för oss att vi inte får gå någonstans själva och att vi inte får ta några foton. De som lever i byn skäms och är rädda att bli igenkända om bilderna skulle spridas. Chauffören lämnar inte bilen. Vi blir visade till den lokal där vi ska spela föreställningen…
45 minuter senare är rummet fyllt av 150 barn. De tränger sig så nära scenen de kan. De skrattar så de kiknar åt Hannas clowneri, tittar storögt på när Petra böjer sin kropp på de mest omöjliga sätt, viker sig dubbla av skratt när Johan jonglerar och av misstag biter i en lök istället för ett äpple och skrattar gott åt att jag och Pipsa bråkar om vem som egentligen spelar bäst.

Här träffar vi också verklighetens hjältar. En grupp personer som varje dag kämpar för att ge de som lever på soptippen en bättre tillvaro. Vi hade en workshop med de som jobbade där och med andra organisationer som hade kontakt med de här barnen. Vi lämnade kvar så mycket vi kunde av våran kunskap om lekar, sånglekar, jonglering och akrobatik. Det tillsammans med deras kunskaper om barnen kommer förhoppningsvis leda till en liten förändring.

Under tiden vi var i Rumänien hann det hända en hel del i de stora frågorna. Regeringen avgick och det var stora demonstrationer runt om i landet. Kanske leder det till en förändring, kanske inte…

Nu är clownresan över för den här gången. Nu väntar nästa stora sak. Att förvalta de erfarenheter vi fick. Men innan jag gör något annat ska jag se till att bli av med en lunginflammation och en infektion i halsen som jag drog på mig där nere. (tack och lov för goda vänner och skickliga kollegor) Tack och häpp!

IMG_3489

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *